söndag 16 november 2014

Gåvan

Gåvan

De smulor som
jag ger
är som ett dammkorn blott
oändligt lätt och grått
det nästan inget väger
och kanske inget säger
men det jag ger
är allt jag äger.

Flyende år

Flyende år

Ett flyende år
en julros i vitt
finns i min tankegång
när jag sätter mig ner
i min ensamhetsvärld
för att lyssna på
helgklockans
klockrena klang
över land
över hav
under stjärnbeströdd
himmel.

Min sommaräng

Min sommaräng

Vintervita sommaräng
hur är det fatt,
är täcket tungt
är dagen natt?
Var har du gömt
din gröna skrud
jag ser blott vita fjun
som dansar om
som vårens brud
Jag vill ej trampa
på dig nu,
ditt vita täcke
döljer ju
din blomsterprakt, din
sköna matta.
Jag står här stum
kan inte riktigt fatta
att du - min sommaräng
som lyste varm som solen,
ej doftar nu som då,
ej fägras av violen.
Men snart du åter vaknar
när vår och sommarvind
dig väcker då med prasslet
från björk o ask o lind.

Du vintervita sommaräng
hur är det fatt
blir täcket tungt
blir dagen länge natt?

Just nu

Just nu

Som nobelpristagare
sitta de tysta
i väntan
flockvis, en och en
på kala grenar
i ett träd
som bar vita blommor
och doft av vår
Borta är blommorna
mognaden och frukten
bladen som gav skydd
värme och svalka
Det röda fågelbordet
dinglar i blåsten
grenarna kan inget dölja
Naturens tavla är karg
just nu
Och fåglarna väntar på mat.

Tack musikant...

Tack musikant ...

Jag ser för mitt inre
en julaftonsmorgon,
en nystärkt gardin och ett
vitskurat golv, med handvävda mattor,
lysande vackra.
Jag känner rent utav doften
från granris vid trappen och
granen med äpplen och levande ljus
Jag hör några avlägsna, flyende toner,
en julsång, o, heliga natt.
Så vaknar jag upp
och hastar till nuet,
här sitter Maria
och spelar gitarr
Och tonerna sprida
sig runt om i rummet
och till doftande gran.
Nu är det åter
jul uti stugan
en stämningsfylld jul.
Tack musikant.

Sång i november

Sång i november

Visst är November grå och kulen
men ljusglimtar finns här och var:
En blommande ros vid din trappa
ett sorglöst barn vid din hand
ger dig vad solen skänkte
en dag i ett sommarland
där allt vad du tog i värmde
och blåklockor sjöngo en sång
för dig och det lyckliga barnet
och rosen - med frostnupna blad -
som alltjämt sjunger sin visa
klockrent på blommors vis.

Säg mig

Säg mig

Ensam genom rymden
singlar det mot marken ner,
bortryckt av den vind
som ingen sett.
I tusental och åter tusental
det bildas till en matta
komponerad, hopsatt utav vem?
Säg mig, den som vet naturens
under,
säg mig, varför måste bladet
skiljas från sin gren?