lördag 15 oktober 2011

Oktoberdag

Oktoberdag

Oktoberdag, du vemodiga,

vem kan finna dig varm?

Nu när diset ligger som

en grå frans runt om

och träden står med

sin egen sorg och ger

dig inte ens ett Mona Lisa

leende.

Vem kan älska ditt fårade ansikte

utan att tänka på svart

mylla?

Månen?

Som inväntar din kväll?

Ja, månen, havet och stillheten

och jag

Silverstrålarna når mig redan

Jag ser dig i en helt

annan dager nu

Du glittrar ju!

Fast du övergått i natt

Allt hos dig är mjukt, varmt

Du utstrålar frihet, dubbel frihet

Du och månen

som från himlen förvandlat dig

Nu är dom sorgsna dragen borta

och barfotabarnet har hittat

sina kängor.

tisdag 1 mars 2011

Släpp skalderna loss

Släpp skalderna loss, det är vår!

Låt dem i ord få blomma
över hela vår jord
i knippen från yttersta grenen
och även från marknivån
och såsom blommor bevisa
att våren finns överallt

I träsklandets risiga virrvarr
och fårade anletsdrag
I markrosens solgula blomma
och regndroppen frusen till is

Låt skalden beskriva en vårdag
och dagen blir helg och fest
för mig och många andra
som ännu ej våren mött.

lördag 12 februari 2011

Ibland

Ibland är det mörka moln på himlen
stora, svarta, hotfulla
och man blir mer och mer osäker.

Vet knappt var man befinner sig.

Vore man mindre rädd
skulle man fråga, men frågan är
då man inte riktigt vet
vem man skall fråga:
Sig själv eller molnberikaren?

Kanske alltsammans är luft,
härlig lätt luft
som på farfars tid
då det dansades polska
tills gryningen
på ojämna golvtiljor.

Om ändå
det efterlängtade regnet
ville komma,
dra över och förbi,
skölja bort det överlägsna.
De oregelbundna dragen.

Ingenting

Tick, tick, tick, tick,
detta eviga tickande och ändå
rörde visarna sig knappast
och rummet - en steril öken.

Kunde verkligen ett liv födas här?

Tänk, i morgon står det att läsa
i annonsen, så kommer blommor, vänner!

Den vita skepnaden med träröret
tassar tyst fram, lyssnar, lyssnar
igen.
Går.
Tick, tick, tick, tick
kommer, kommer ej.
En het våg sköljer över relingen,
dimman tätnar
fladdrande tankar,
skriket,
skall det komma?
En vit estalt rusar ut med ett knyte.

Tick, tick, tick, tick,
två timmars väntan.
Ångest.
Ett pokeransikte närmar sig sängen,
några deltagande ord,
en handtryckning,
sedan - ingenting.

Det stod ingen annons
i den ljusa spalten,
inga blommor på bordet,
inga vänner runt sängen.

En vecka senare
gick en darrande skugga hem
bärande tomheten
i sin famn.

Kontakt

Med vänlig hälsning
och brevet är totalt
slut.

Med mycket vänlig
hälsning
och brevet fortsätter
i det oändliga.

Kontakten kvarstår
som en röd osynlig tråd
eller som rosendoft
i ett kvardröjt
sommarland.

Punkten - avslutningstecknet -
förmår intet.

Glädjen, samhörigheten,
finns i mycket.

söndag 16 januari 2011

Vänlighet

Tankar i ord.

Tänk om man kunde vrida
tiden tillbaka och finna
en passande rytm

utslagna rosor
i en vinterträdgård

ett vändkors
vid branten

en vägvisare
mitt ute i öknen

och vänlighet överallt.

Efter elva år

Tyst utan din röst
stod den i elva år.

Så plötsligt
- utan förvarning -
kom din röst
som en knippe solsken
eller violer en vårdag.

Borta var elva års tystnad,
den svarta tingesten
blev ljusare
än morgonljuset.

Luren med sin sladd
blev varm (och är ännu)
och även de outtalade orden
gick fram.

Något adjö blev aldrig sagt
men ett hej så länge

Och länge
kommer det samtalet
att värma
ALLTID.

Lyckokort

Det växte upp
Som blomman ur en stängel

Det flög

Och barnet såg en ängel

Jag hann ej ta det fatt

Det går så fort

Att dag blir natt

Det blåste bort

Mitt lyckokort