Ibland

Ibland är det mörka moln på himlen
stora, svarta, hotfulla
och man blir mer och mer osäker.

Vet knappt var man befinner sig.

Vore man mindre rädd
skulle man fråga, men frågan är
då man inte riktigt vet
vem man skall fråga:
Sig själv eller molnberikaren?

Kanske alltsammans är luft,
härlig lätt luft
som på farfars tid
då det dansades polska
tills gryningen
på ojämna golvtiljor.

Om ändå
det efterlängtade regnet
ville komma,
dra över och förbi,
skölja bort det överlägsna.
De oregelbundna dragen.

Ingenting

Tick, tick, tick, tick,
detta eviga tickande och ändå
rörde visarna sig knappast
och rummet - en steril öken.

Kunde verkligen ett liv födas här?

Tänk, i morgon står det att läsa
i annonsen, så kommer blommor, vänner!

Den vita skepnaden med träröret
tassar tyst fram, lyssnar, lyssnar
igen.
Går.
Tick, tick, tick, tick
kommer, kommer ej.
En het våg sköljer över relingen,
dimman tätnar
fladdrande tankar,
skriket,
skall det komma?
En vit estalt rusar ut med ett knyte.

Tick, tick, tick, tick,
två timmars väntan.
Ångest.
Ett pokeransikte närmar sig sängen,
några deltagande ord,
en handtryckning,
sedan - ingenting.

Det stod ingen annons
i den ljusa spalten,
inga blommor på bordet,
inga vänner runt sängen.

En vecka senare
gick en darrande skugga hem
bärande tomheten
i sin famn.

Kontakt

Med vänlig hälsning
och brevet är totalt
slut.

Med mycket vänlig
hälsning
och brevet fortsätter
i det oändliga.

Kontakten kvarstår
som en röd osynlig tråd
eller som rosendoft
i ett kvardröjt
sommarland.

Punkten - avslutningstecknet -
förmår intet.

Glädjen, samhörigheten,
finns i mycket.