Min sommaräng

Vintervita sommaräng
hur är det fatt,
är täcket tungt
är dagen natt?

Var har du gömt
din gröna skrud,
jag ser blott vita fjun
som dansar om
som vårens brud.

Jag vill ej trampa
på dig nu,
ditt vita täcke
döljer ju
din blomsterprakt, din
sköna matta.

Jag står här stum
kan inte riktigt fatta
att du - min sommaräng
som lyste varm som solen,
ej doftar nu som då,
ej fägras av violen.

Men snart du åter vaknar
när vår och sommarvind
dig väcker då med prasslet
från björk o ask o lind.

Du vintervita sommaräng
hur är det fatt
blir täcket tungt
blir dagen länge natt?

Flyende år

Ett flyende år
en julros i vitt
finns i min tankegång

när jag sätter mig ner
i min ensamhetsvärld
för att lyssna på
helgklockans
klockrena klang

över land
över hav
under stjärnbeströdd
himmel.

Just nu

Som nobelpristagare
sitta de tysta
i väntan
flockvis, en och en
på kala grenar
i ett träd
som bar vita blommor
och doft av vår.

Borta är blommorna
mognaden och frukten
bladen som gav skydd
värme och svalka

Det röda fågelbordet
dinglar i blåsten
grenarna kan inget dölja
Naturens tavla är karg
Just nu
Och fåglarna väntar på mat.

Drömmen i färg

Jag drömde jag gick
över ängder så gröna

Jag drömde om hemmet
i gyllene sol

Jag såg alla färger
i naturen den sköna
där jag dansade fram
i min blåaste kjol

Jag drömde mig ung
som jag var på den tiden
när jag bodde i stugan
den timrade grå.

Jag tyckte tapeten
på väggen var siden
när jag kikade in
uti kammarens vrå.

Ja allt var så vackert
för ögat en fägring
jag visste ju ej
att det varit en dröm

Men borde förstått
att det varit en hägring

Borde förstått
att det varit en dröm.
när jag kikade in

Haren

Jag såg rädslan
i din blick

Jag såg även
jägarens pipa

Din kropp darrade

Jägarens hand likaså

Och varför
skulle inte du få leva
lika väl som jägaren?

Vet du om?

Vet du om, Birthe, att du
utstrålar
styrka och trygghet
genom dina händer

- som leds av impulser
inifrån - och får mig att
minnas
min barndoms lyckliga somrar

Mor vid vävstolen eller
symaskinen
examensklänningen - den vita-
med volanger

doft av hägg
glada röster
luften att andas
och fåglarnas resa
genom rymden

Vet du om, Birthe,
att dina händer talar.

Allt är nära (12 september)

Tonerna
från fars fiol
hörs nära

Forsen
berget
kostigen
allt är nära

Far slutar spela
hans händer smeker fiolen

Jag genomströmmas
av minnen

Idag skulle det ha varit
fars hundraårsdag.

Solens ros

Ännu - i rabatten -
lyser sammetsblomman
gul som solens ros
mot den bruna myllan
upp mot mig.

Träden - nakna utan att chockera -
för mig till november månad
liksom almanackans blad.

Vem kan trotsa höstens dimma?

Vem kan synas utan varselljus?

Vem kan få mig glad och varm
utan att förbruka energi?

Jo, den vackra
sammetsblomman
gul som solens ros.

Sommargästernas boning

Huset vi vägen
- sommargästernas boning -
står tomt.

På skrivbordet vittnar gästboken
om trivsel och värme
men också om en ovädersnatt
utan like.

Tavlan på väggen
- blåelden -
målad av Anna Linnéa
minner om midsommartid
och förväntan.

Grinden gnisslar.

Igelkotten - strax innan dvalan -
prasslar osynlig i septembergräset
i syrenbersån där inga sommargäster
finns.

På linan, där handdukar och badlakan
fladdrat för vinden, ett dussintal
klädknäppen i overksamhet.

Vägen i grusgrått, det stängda
huset har avannonserat sitt program.

Till nästkommande säsong.

Silhuett

Sommardagen nått sitt slut
och i kvällens mörka timma
samlas det som var förut
under månens strimma

Trädens grenar envist sträva
uppåt - för att kanske kräva
solen, värmen, ljuset åter

Vad vet jag - en silhuett
som chanslös överlåter
barnet inom mig som sett
stora barn som gråter.

Jag minns

Jag minns ett blåklockerike
en värmande dag
och en sång
från ekarnas susande
kronor
i änget
som nu ligger gömt
under drivor av löv
och skymning
och skuggor
från vilande träd

Jag minns
bakom stumma gardiner
under snöflingors tysta
replik

Jag minns och vill alltid minnas
ditt blommande änge
Som vår.

Din röst

Med ett enkelt handgrepp
fylls rummet med din röst
och den stumma tystnadens
långa natt
glider bort som en darrande vind
ut i morgondisets
okända farvatten.

Enkelt, personligt
talar du till mej
din röst blir musik
musikens underbara tonskala
för mej ut ur ensamhetens
trånga bur,
lyfter mej över trösklar, oceaner

Varsamt, mycket varsamt
öppnar jag mina ögon
och på bänken intill spisen
står radioapparaten.

Eva - 21

Regnbågsfärgad är buketten
men i den finns solens glöd
i den lilla gula blomman
och tulpanen som är röd.

Löjtnantshjärtat klappar taktfast
nu är sommardagen här
och pionen, blott i knoppning

- blomman som du håller kär -

håller gärna hyllningstalet
när du fyller tjugoett
och vårt grattis finns i denna
Regnbågsfärgade bukett.

Älsklingsbarn

Runt omkring oss
var det mörkt
stundvis som om natten.

Inga stjärnor
ingenting
utom nordanvinden.

Men så kom du
ljus och ren
över tröskeln
i vårt hus.

Du bär inga
tända ljus
ingen fotsid klädnad
men du glittrar när du ler
och är våren nära.

Artikel i Expressen 1978

Min mor hade fått så många dikter publicerade i Expressen
så till slut blev hon intervjuad och hamnade själv i tidningen.

Visst vet vi om

Visst vet vi om
att sommaren mot sin
mognad går
när stockrosplantan
meterhög
och blomsterskrudad står
och rosorna mot väggen glöda
underbara skära röda

Och vinden drar igång
sin kända melodi
i tvära kast
med höstbetoning i
så skummet yr i sanden
på den tysta tomma stranden

Visst vet vi om
att hösten snart är här
ja, rent utav uppå den
mogna sommaren tär

Och åker snålskjuts
genom parken
bland trädens kronor
och bland blommorna
på marken

Men ändå vill vi sjunga
höstens sträva sång
ty bortom mörker, kyla,
trånga prång
vi finna morgondagens
blå viol
och värme, liv och sol.

Maria

Ditt namn Maria vackert klingar
som ren kristall en sommardag
och därför nu en ros jag bringar
en doftrik ros med sköna drag.

Maria, räck mig dina händer!
Och genast solen återvänder
till frusen jord i vintertid

Maria, du är värmen, livet
Maria, namnet som står skrivet
i boken som ger glädje - frid!

Ansikte mot ansikte

En gång skall vi mötas
utanför det vanliga.
Inte som nu genom det skrivna
och präntade,
nej, med ansikte mot ansikte
Du och jag
Bortom havet.

I soluppgången

Jag står vid stranden,
havet, horisonten
ser jag
Inte dig

I soluppgången
kommer du,
dröjande
är din gång
som ville du
vända åter.

Jag går dig till mötes,
sträcker ut
min hand
och vaknar.

Genom Dig

Utan drömmar och min värld
var fattigdom.

Utan blommor och min värld
var karg.

Utan fågelsång och min värld
var tonlös.

Utan kärlek och min värld
var frost.

Utan Dig och min värld
var förbi.

Drömmarna, blommorna,
fågelsången, kärleken,
Du
och allt är givet mig
genom Dig.

Solgata

Du, mitt livs solgata,
guldglänsande, skimrande
äkta.

Över havet - det upprörda
eller vilande,
finns du,
i prånget innanför planket,
i morotslandet.

Hemma i köket
bland odiskade kastruller
och potatisskal
möter jag dig.
Ofta.

På arbetet i en
glad kund och mest
i barnen
vid leksakshyllan.

Om inte du fanns
fanns intet.

Inga doftande rosor,
ingen att anförtro sig åt
ingen tid, inget rum.
Inget.

Morgon vid havet

Lätta moln på morgonhimlen
seglar såsom måsar
i det blå

Havets brus
kan knappt
förnimmas

Vågen sover än

Stenarna på stranden
glänsa
liksom guld
fågelsången ljuder
saven sjuder
och mitt hjärta häftigt slår

Ty där bortom ska jag finna
lyckan som jag länge
sökt.

Strålande morgon

Stilla min tanke
vänta ett tag,
slut dina ögon ett
slag.

Öppna dem åter,
din morgon är här.

En strålande morgon
som bär
en ljusstrimma
i sitt sköte.

Sommarvind

Ditt brev kom som en sommarvind
Hösten gav vika
De gyllne löven blev rosor
Den grå hösthimlen försvann
Solen lyste över raderna
Även över de oskrivna
Dessa sommmarvindar är välkomna
Luften blir hög
Sommarvarm.

Dessa blommor

Dessa blommor - liksom du -
är den del av världen
där som vackra - underbara
toner växa fram
till en solberikad
efterlängtad
sommardag.

Till en väverska (mors syster Linnea)

Jag hör nåt som bankar och bankar och bankar,
vad kan det vara, en klocka som går?
Nej nu hör jag bättre, vart gick mina tankar,
det är ju du som i vävstolen slår.

Du vävt mången matta i sirliga mönster,
varifrån får du din inspiration?
Den kanske du får från ditt vindskupefönster
naturen den ger både färger och ton.

Ibland du inväver de rödaste ränder,
är det den vallmon på fältet du såg?
Och sen kommer blått, den randen sänder
en tanke åt blåklint bland vajande råg.

Jag tror att du sett bortåt Tängelgårdsmyren,
för här finns en gråbrun nyans,
men genast du tagit itu med bestyren
att ge själva solen en chans.

Lycka är att leva

Jag ägde inga pengar och ingen
statusgrej
och lycka var att leva bland blå
förgätmigej.

Jag dansade bland blommor i gräset
över mon
och drack ur klara källan där nere
invid bron.

Var årstid var ett stycke, en akt,
ett skådespel
och allting var så verkligt, den stores
skådespel.

Jag hörde skogen sjunga naturens sång
i dur
en sällsam vacker visa i skön och
ren natur.

Nu sitter jag och skriver ner minnena
jag minns
här i den sen kvällen förnöjsam som
en prins.

Nu skriver jag och frågar om du kan
tänka dej
att lycka är att leva bland blå
förgätmigej?

Tankar

Vi tänker ibland
fast mest tanklösa tankar
Vi säger de ord
som passar oss bäst

Vi jäktar och stressar
vårt hjärta som bankar
det gömmer vi under
vår tillknäppta väst

Vi äter och frossar
bantar och lider
vi bor i ett land
där välfärden rår

Men ändå vi pratar
om dåliga tider
och tycker att vi
ingenting
ingenting får.

Den dag vi möts

Den dag vi möts
det blir en dag i solen
dit köld och tårar aldrig når
Då blommar ren och hög
den äkta kaprifolen
och varsamt sina armar om oss slår

Då slår den sommar ut
som endast finns i paradiset
där evig kärlek alltid rår
och bort flyr skuggorna och vardagsdiset
och endast godhet återstår

Förstår du nu
att denna dag bör komma
så fort som möjligt - helst i dag
Förstår du nu
att varje liten blomma
som blommar då
bär solens varma anletsdrag.

Rosorna vid grinden

Rosorna vid grinden
den leende linden
visar vägen
till den varma källan.

Här vid havet

Här vid havet klingar sången
hör hur havet ger och gör
oss med sommarvågen fången
utan att vi vet varför.

Kanske är det havets gåta
vi vill fånga i den våta
vågens sommarspröda ton
och när vågen återvänder
står vi här med knäppta händer
gripna av den stilla ron.

Vinden viskar - böljebruset
återkommer gång på gång
och från träden hör vi suset
deras vackra sommarsång
till oss alla som vill höra.

Ner i havet går nu solen
och det kvällas över byn
rofylld som den blå violen
lägger nu sig skymningsskyn
som ett täcke över marken
över gränderna och parken
och den ljuva rosens knopp
bidar tåligt på sin dager
för att sedan rosenfager
väcka oss till själ och kropp.

Blomstertid

Ännu en sommar tillsammans
ännu en blomstertid
med kvällar i ungdomlig yra
och dagar av solmättad vind
Ännu ett skratt tillsammans
ännu en liten tid
blommar den vackraste blomman
i änget bland ekar och lind.

Somrar

Jag har sett somrar
från Ölandsbron,
från Lyckeby och Hästmahult,
från köket utan bröd
i frysen och med
gäster på trappan.
Jag har sett somrar
ila förbi utan att
stanna till -
utan att ta mig med.
Det var på 40-talet
då man neg för handlarn
och prosten och var
oanständig utan rosett.
Då cikorian för mig
endast var ett kaffesurrogat
och silkestrumporna
hölls uppe med
livstycke och fyra
strumpeband.
Jag ser årets sommar tona fram
ur vårvalvet
glänsande i daggdroppspärlor
medan spindeln
knypplar sitt nät
och cikorian - vid vägkanten -
lyser himmelsblå.

Visitkort

Ljuvligt blå som himlen
ser jag dig vid vägen under sol
- som ett tecken, ett visitkort
i naturens form -
glädje ryms i dina blommors blad
när du anförtror mig vindens
riktning, eller när du nickar åt
din kompis längre fram.
Så en dag då regnet aldrig
ville sluta, slöt du dina blommor
och försvann, ty du älskar solen
liksom jag.
Men idag när allt är hopp
och gräset grönare
finns du här i tusental,
ett mäktigt, starkt bevis
av skaparen
och konst av högsta klass
och här i dikesrenen
invid vägen
syns du mest
och bäst
cikoria.

Låt mig leva

Blåeld, vackra blomma
låna mig din färg,
låna mig din styrka
och din stora motståndskraft.
Ta mig med i sommardansen
över solvarm sommarhäll.
Låt mig leva som en blomma
om så blott en enda natt.

Blommor (och bin)

Sommardagen var ljuvlig
hallonen lyste röda, fullmogna.
Flickan plockade dem varsamt
staplade dem försiktigt medsols
i sin korg.
Fåglarna kvittrade.
Ett stilla lugn rådde.
Biet anlände.
Stjärnorna glimmade
hallonen flög ut i rymden.
Solen brände
bisticket brände
men flickan hyste ändå
inget agg till det lilla biet
ty hon visste
att det blott sökt
en blomma.

Lyckokort

Det växte upp
Som blomman ur en stängel
Det flög
Och barnet såg en ängel
Jag han ej ta det fatt
Det går så fort
Att dag blir natt
Det blåste bort
Mitt lyckokort

Blommande hed

Har du sett en blommande hed
då har du sett något av det vackraste
ett öga kan se
Ett stycke inramad natur
en komposition
där varje blomma
är ett levande bevis
Där du och jag
känner oss hemma
Där stillhetens ro
inte oroar oss
utan för oss närmare varandra
Där himmel och hav möts
och svaret på frågan
kommer direkt från
hjärtat.

Hon satt vid spisen

Hon satt vid spisen och
kardade ull,
lite svart, mycket vitt
blandades i de sträva
kardorna.
Hon hade ett stort kardförkläde på sig
för att skydda sin
klänning - den lila
med rankorna, som jag
tyckte så mycket om
Den nykardade ullen
låg mjuk och grå i travar
färdig för nästa procedur.
Hon kardade och spann
under mörka vinterkvällar,
stickade strumpor, vantar, tröjor, koftor.
O, dessa härliga hemstickade strumpor
som stack i knävecken
och mor i sin lilla lila
med rankorna!

En blomma

En blomma
mitt barn
är något man får
och ger
till glädje och tröst
någonting oerhört viktigt
i vår konstgjorda tid
något av naturen skapat
och förberett
format
danat
i olika mönster
och färger
förlösande som gryningsljuset
värmande som solen
En blomma
mitt barn
är du.

Sommarkatt

Utan att ana sitt öde
höjer han svansen mot skyn
springer på kattfot bland blommor och barnen i sommarbyn.

Utan att äga en nyckel
står han vid någons dörr
och mottas med öppna armar
som hade han varit där förr.

Utan att be eller böna
får han på silverfat
ett skrovmål av kyckling
och lever i kolossalformat.

Utan att rata och välja
får han ett eget namn
och en familj som gärna vill kela
och hålla honom i famn.

Utan att dölja sin glädje
visar han öppet och glatt
vad ömhet och värme betyder
för en darrande rädd liten katt.

Utan att fatta beslutet
föds nu en sommarkatt
hos sommarfolket på landet
som gav sina barn en skatt.

Utan att se sig tillbaka
lämnar dom katten kvar
som avfall och annat bråte
och själva till staden far.

Utan att skriva adressen
hoppas jag orden når
det hjärtlösa folket som lämnat
en katt som mot döden går.