Norrlandsminnen

Norrlandsminnen

Det var krig i våra grannländer, ja i hela världen.

Jag var rädd, ohyggligt rädd. Jag bad varje kväll om fred på jorden. Min högsta önskan var fred. Att alla gevär och bombplan skulle förstöras.

Jag minns hur rädd jag var den gången när jag hämtat tunnbröd hos grannen som bodde en kilometer från mitt hem. När jag gick på vägen fick jag höra flygplansbuller, bombplan, var min enda tanke. Jag satte ner den vita säcken med brödet i och tänkte rusa in i skogen. Men brödet behövde vi för att kunna leva så jag måste rädda även det. Jag släpade säcken in under en stor gran och där låg jag länge med hjärtat i halsgropen. Flygplansbullret försvann så småningom och på darrande ben gick jag hem.

Jag minns Anki, flyktingbarn, hennes stora bedjande ögon, hennes varma händer och spensliga kropp. Jag kommer aldrig att glömma hennes ansiktsuttryck när jag gav henne ett hårspänne som var guldfärgat som hennes hår. Vi talade olika språk men ingen har väl förstått varandra så bra som vi den gången.

Vad blev det av dig Anki, flyktingbarn?

Jag minns Gert från Norge. Han dansade som en gud, men det fanns hemlängtan i hans blick. Vad tänkte han? Ja, vad tänker ett krigsbarn?

Idag är kriget längre bort. Men det finns. Varför?

Idag är jag inte rädd för gevär eller bombplan. Ty jag vet att de är ofarliga. Idag är jag rädd för människan. Det är hon som gör vapnet farligt, siktar och trycker av.

Min högsta önskan är idag som då: Fred på jorden.