
Dikter skrivna av min mor Ester Andersson, född Hedberg. Född 1925 i Junsele, tätort i Sollefteå kommun, Ångermanland, död 1981 i Visby. Ett minne av min mor är att hon ofta satt vid köksbordet med en kopp kaffe och skrev dikter.
måndag 19 december 2011
lördag 15 oktober 2011
Oktoberdag
Oktoberdag
Oktoberdag, du vemodiga,
vem kan finna dig varm?
Nu när diset ligger som
en grå frans runt om
och träden står med
sin egen sorg och ger
dig inte ens ett Mona Lisa
leende.
Vem kan älska ditt fårade ansikte
utan att tänka på svart
mylla?
Månen?
Som inväntar din kväll?
Ja, månen, havet och stillheten
och jag
Silverstrålarna når mig redan
Jag ser dig i en helt
annan dager nu
Du glittrar ju!
Fast du övergått i natt
Allt hos dig är mjukt, varmt
Du utstrålar frihet, dubbel frihet
Du och månen
som från himlen förvandlat dig
Nu är dom sorgsna dragen borta
och barfotabarnet har hittat
sina kängor.
onsdag 9 mars 2011
tisdag 1 mars 2011
Släpp skalderna loss
Låt dem i ord få blomma
över hela vår jord
i knippen från yttersta grenen
och även från marknivån
och såsom blommor bevisa
att våren finns överallt
I träsklandets risiga virrvarr
och fårade anletsdrag
I markrosens solgula blomma
och regndroppen frusen till is
Låt skalden beskriva en vårdag
och dagen blir helg och fest
för mig och många andra
som ännu ej våren mött.
lördag 12 februari 2011
Ibland
stora, svarta, hotfulla
och man blir mer och mer osäker.
Vet knappt var man befinner sig.
Vore man mindre rädd
skulle man fråga, men frågan är
då man inte riktigt vet
vem man skall fråga:
Sig själv eller molnberikaren?
Kanske alltsammans är luft,
härlig lätt luft
som på farfars tid
då det dansades polska
tills gryningen
på ojämna golvtiljor.
Om ändå
det efterlängtade regnet
ville komma,
dra över och förbi,
skölja bort det överlägsna.
De oregelbundna dragen.
Ingenting
detta eviga tickande och ändå
rörde visarna sig knappast
och rummet - en steril öken.
Kunde verkligen ett liv födas här?
Tänk, i morgon står det att läsa
i annonsen, så kommer blommor, vänner!
Den vita skepnaden med träröret
tassar tyst fram, lyssnar, lyssnar
igen.
Går.
Tick, tick, tick, tick
kommer, kommer ej.
En het våg sköljer över relingen,
dimman tätnar
fladdrande tankar,
skriket,
skall det komma?
En vit estalt rusar ut med ett knyte.
Tick, tick, tick, tick,
två timmars väntan.
Ångest.
Ett pokeransikte närmar sig sängen,
några deltagande ord,
en handtryckning,
sedan - ingenting.
Det stod ingen annons
i den ljusa spalten,
inga blommor på bordet,
inga vänner runt sängen.
En vecka senare
gick en darrande skugga hem
bärande tomheten
i sin famn.
Kontakt
och brevet är totalt
slut.
Med mycket vänlig
hälsning
och brevet fortsätter
i det oändliga.
Kontakten kvarstår
som en röd osynlig tråd
eller som rosendoft
i ett kvardröjt
sommarland.
Punkten - avslutningstecknet -
förmår intet.
Glädjen, samhörigheten,
finns i mycket.
söndag 16 januari 2011
Vänlighet
Tänk om man kunde vrida
tiden tillbaka och finna
en passande rytm
utslagna rosor
i en vinterträdgård
ett vändkors
vid branten
en vägvisare
mitt ute i öknen
och vänlighet överallt.
Efter elva år
stod den i elva år.
Så plötsligt
- utan förvarning -
kom din röst
som en knippe solsken
eller violer en vårdag.
Borta var elva års tystnad,
den svarta tingesten
blev ljusare
än morgonljuset.
Luren med sin sladd
blev varm (och är ännu)
och även de outtalade orden
gick fram.
Något adjö blev aldrig sagt
men ett hej så länge
Och länge
kommer det samtalet
att värma
ALLTID.
Lyckokort
Som blomman ur en stängel
Det flög
Och barnet såg en ängel
Jag hann ej ta det fatt
Det går så fort
Att dag blir natt
Det blåste bort
Mitt lyckokort