Solgata

Du, mitt livs solgata,
guldglänsande, skimrande
äkta.

Över havet - det upprörda
eller vilande,
finns du,
i prånget innanför planket,
i morotslandet.

Hemma i köket
bland odiskade kastruller
och potatisskal
möter jag dig.
Ofta.

På arbetet i en
glad kund och mest
i barnen
vid leksakshyllan.

Om inte du fanns
fanns intet.

Inga doftande rosor,
ingen att anförtro sig åt
ingen tid, inget rum.
Inget.