Visst vet vi om

Visst vet vi om
att sommaren mot sin
mognad går
när stockrosplantan
meterhög
och blomsterskrudad står
och rosorna mot väggen glöda
underbara skära röda

Och vinden drar igång
sin kända melodi
i tvära kast
med höstbetoning i
så skummet yr i sanden
på den tysta tomma stranden

Visst vet vi om
att hösten snart är här
ja, rent utav uppå den
mogna sommaren tär

Och åker snålskjuts
genom parken
bland trädens kronor
och bland blommorna
på marken

Men ändå vill vi sjunga
höstens sträva sång
ty bortom mörker, kyla,
trånga prång
vi finna morgondagens
blå viol
och värme, liv och sol.

Maria

Ditt namn Maria vackert klingar
som ren kristall en sommardag
och därför nu en ros jag bringar
en doftrik ros med sköna drag.

Maria, räck mig dina händer!
Och genast solen återvänder
till frusen jord i vintertid

Maria, du är värmen, livet
Maria, namnet som står skrivet
i boken som ger glädje - frid!

Ansikte mot ansikte

En gång skall vi mötas
utanför det vanliga.
Inte som nu genom det skrivna
och präntade,
nej, med ansikte mot ansikte
Du och jag
Bortom havet.

I soluppgången

Jag står vid stranden,
havet, horisonten
ser jag
Inte dig

I soluppgången
kommer du,
dröjande
är din gång
som ville du
vända åter.

Jag går dig till mötes,
sträcker ut
min hand
och vaknar.

Genom Dig

Utan drömmar och min värld
var fattigdom.

Utan blommor och min värld
var karg.

Utan fågelsång och min värld
var tonlös.

Utan kärlek och min värld
var frost.

Utan Dig och min värld
var förbi.

Drömmarna, blommorna,
fågelsången, kärleken,
Du
och allt är givet mig
genom Dig.

Solgata

Du, mitt livs solgata,
guldglänsande, skimrande
äkta.

Över havet - det upprörda
eller vilande,
finns du,
i prånget innanför planket,
i morotslandet.

Hemma i köket
bland odiskade kastruller
och potatisskal
möter jag dig.
Ofta.

På arbetet i en
glad kund och mest
i barnen
vid leksakshyllan.

Om inte du fanns
fanns intet.

Inga doftande rosor,
ingen att anförtro sig åt
ingen tid, inget rum.
Inget.

Morgon vid havet

Lätta moln på morgonhimlen
seglar såsom måsar
i det blå

Havets brus
kan knappt
förnimmas

Vågen sover än

Stenarna på stranden
glänsa
liksom guld
fågelsången ljuder
saven sjuder
och mitt hjärta häftigt slår

Ty där bortom ska jag finna
lyckan som jag länge
sökt.

Strålande morgon

Stilla min tanke
vänta ett tag,
slut dina ögon ett
slag.

Öppna dem åter,
din morgon är här.

En strålande morgon
som bär
en ljusstrimma
i sitt sköte.

Sommarvind

Ditt brev kom som en sommarvind
Hösten gav vika
De gyllne löven blev rosor
Den grå hösthimlen försvann
Solen lyste över raderna
Även över de oskrivna
Dessa sommmarvindar är välkomna
Luften blir hög
Sommarvarm.

Dessa blommor

Dessa blommor - liksom du -
är den del av världen
där som vackra - underbara
toner växa fram
till en solberikad
efterlängtad
sommardag.

Till en väverska (mors syster Linnea)

Jag hör nåt som bankar och bankar och bankar,
vad kan det vara, en klocka som går?
Nej nu hör jag bättre, vart gick mina tankar,
det är ju du som i vävstolen slår.

Du vävt mången matta i sirliga mönster,
varifrån får du din inspiration?
Den kanske du får från ditt vindskupefönster
naturen den ger både färger och ton.

Ibland du inväver de rödaste ränder,
är det den vallmon på fältet du såg?
Och sen kommer blått, den randen sänder
en tanke åt blåklint bland vajande råg.

Jag tror att du sett bortåt Tängelgårdsmyren,
för här finns en gråbrun nyans,
men genast du tagit itu med bestyren
att ge själva solen en chans.

Lycka är att leva

Jag ägde inga pengar och ingen
statusgrej
och lycka var att leva bland blå
förgätmigej.

Jag dansade bland blommor i gräset
över mon
och drack ur klara källan där nere
invid bron.

Var årstid var ett stycke, en akt,
ett skådespel
och allting var så verkligt, den stores
skådespel.

Jag hörde skogen sjunga naturens sång
i dur
en sällsam vacker visa i skön och
ren natur.

Nu sitter jag och skriver ner minnena
jag minns
här i den sen kvällen förnöjsam som
en prins.

Nu skriver jag och frågar om du kan
tänka dej
att lycka är att leva bland blå
förgätmigej?